Ambivalens

Förvirrad, bedövad, kärleksfull, upphetsad, frustrerad, matt, fundersam, rastlös, orolig, förväntansfull, hopplös… Ickebeslut om långsamt, plötsligt återseende… Besök i hemmet och vandring i orörd skog bland nyvirvlande höstlöv. Kroppar, läppar som så självklart, lyckligt flyter in i varandra. Hur bortse från det unika i våra rörelser?  Alla gester som griper tillbaka på fantasier, svårigheter, höjd och avgrundsdjup från en gemensam värld. Hoppet om ord som befriar men istället faller platt och befäster sin historia. Kanske måste det ändå sägas, kanske ett förarbete som är tillräckligt enerverande  för att dra igång den oändligt eftersläpande reorganiseringen. Benämna det svåra, de dubbla budskapen, det dubbla önskvärda. Gegga sig ur geggan. Kanske ett efterarbete, att acceptera, se det omöjliga och släppa varandra, utan att förlora vår historia. Att prata för att prata men med en stark önskan om att slippa just det. Ett kladdigt men ej längre förtvivlat paket av föreställningar, gamla känslohärdar, svek och fina minnen. Kärlek. Alltid. Men inte genom allt, tydligen, kanske bortom allt. Hans eller mina föreställningar som drar ner oss i gyttret? Hans omgivnings? Ett uppbrott från något ej önskvärt och skapa något önskvärt. Hur svårt kan det vara? Våga tro på kraften i att skapa nu. I rörelsen. Men när den stupat och jag, vi med den i så många fall? En jävla kaka. Som vill bevaras och delas och fördubblas eller ätas upp i alla andras ögon. Släppa tanken om ett gemensamt liv, om villkor, skapa mina egna. Ta det vi kan ha, ge fan i resten. Går det? Allt är rörligt, förgängligt. Ett futtigt livsspel som inte borde tas på allvar. Så mycket annat att tala om. Vara i. Förtroende för det vi har. Om vi har det. Så länge vi har det… Dör ju ändå snart… En fantastisk förälskelse, en tid som är över? En tid som aldrig fick leva ut, som återuppstår i varje hopp. Men han talar imperfekt. Att säga ja, trots allt. Älska alla jag kan älska och se vart det bär. Pendlar mellan två lägen samtidigt, med vattentäta skott emellan. Det är för sent, allt är möjligt. Han har valt ett annat spår. Han kan välja om. Jag vill ha något annat, utan kompromisser, avbrott. Jag kan få det på annat håll, också. Han är självupptagen och feg. Han är kärleksfull och orädd. Trött på egoistiska män som han, trött på alla som inte är som han. Vill vara välkommen i någons liv. Är han välkommen i mitt? Ler trött och äter muffins med ett glas gammeldags mjölk…

Citat

”Kreativitet är att vara medveten om potentialen i varje ögonblick.”- Keith Jarrett

”Den enda perversitet jag känner till är bristande förmåga att älska. ”        ”We don´t see things as they are, we see things as we are” -Anais Nin

”Be the change you want to see in the world” -Gandhi

Lös kravhet

Talade med en bekant med mera om krav i relationer, i kärlek. Han talade som om han var provocerande i sitt tal om att ha svårt för krav i relationer. Att vilja ha frihet. Vet ej vad jag förväntas säga men det känns alltid som ett tröttsamt arbete att vränga sig ur en kanske inbillad given motpartsroll i dylika samtal. När jag förväntas reagera på att en relation är radikal reagerar jag på att den likförbannat verkar alldeles för konventionell. Ändå måste jag studsa som en duracellkanin i varje samtal för att visa att nej, jag tycker inte du är hemsk, jag håller med och drar det ett varv till.

Hur som. Krav. Den bekanta med mera gick först loss om hur svårt han har för relationer på grund av krav i relationer. Men sedan att han inser att i verkligheten måste det finnas krav. I vardagen. I hans nuvarande kravlösa relation finns det till exempel krav på tid och fokus vilket verkar rimligt. Ja.

 Men jag vill inte få ihop krav och kärlek. Visst, jag vill inte leva med någon som sticker ut ögonen på mig, trycker ned mig eller inte finns där. Men då ser jag heller inte kärleken, enligt min idé om den, där. Och utan kärlek ser jag inte vitsen med en kärleksrelation, det blir större minus då än egen ensamhet. Visst hoppas jag på respekt, tid och fokus… kommunikation, men om jag måste kräva det, är det då något värt? Och om det inte gives utan krav, är då inte relationen redan på väg in i dimman… Jo men om man har baaarn… Ja, vad? Krav på jämställdhet, krav på egen tid. Ja vad vet jag. Finns  det inte en gemensam plattform, om egot tar över och man inte avlastar och vill ta hand om varandra ens där, inte ens om man pratar om det svåra… ja då kanske kärleken sinar. Det blir kanske ett krav ändå. Om vissa saker inte finns i en relation känns den inte önskvärd och då kan jag gå min väg. Alltså kräver jag saker i en relation. Nej. Jag älskar. Jag älskar någon som jag inte kan vara i en relation med för det får inte plats, men jag kan inte kräva det, skulle det givas skulle vi haft en relation, nu finns ”bara” kärleken. Kan inte vilja något annat än det den personen önskar. Vill den gå upp i sina egna föreställningar, självupptagenhet eller kräver något jag inte kan ge, då kan jag inte följa med. Att kräva kravlöshet, hur blir det?

Kär lek

Bedövad beslutsmekanism och pms-stillestånd. Känsla av liv och lugn lycka. Skriva utan känsla av meningen med det. Allomfattande kärlek och acceptans. En ny bokhög med blandad filosofi, psykologi, klimathot, Thoreau och Tolle. En helg i livsflöde och utmattning, gnistrande människor. En lek på tre, trevande men vackert, om än färgat av alkoholintag och därmed viss förlust av närvaro… Men en antydan om hur stort det kan vara, inkluderande, utan habegär eller svartsjuka, egen njutning, njutning av och genom den andres njutning…

Något bryter igenom, ett flöde drar med sig rester av gammalt slam. Transformation? Det som mina tsunamimardrömmar handlar om…  Träffar min stora kärlek, efter många månaders tystnad. Direkt från gemenskapen i mitt livs första trekant till mannen med sin bok. Med en styrka, avslappnad hållning jag ej haft förut. Han ser det. Under fyra år har vi försökt ha en relation nu försöker vi att inte ha det, vi skojar om det. Våra samtal, blickar, glädje och sorg… Där är vi, en natts sexuella äventyr på tre står sig slätt mot spänningen och den stilla närheten i ett snuddande andetag, ändå är allt kärlek. Inget ”bara” någonstans. Nästa helg far jag till min himmel med min bryggochbastu kamrat. Märkliga, magiska upplevelser, starka men utan förälskelse… Kan det vara så här enkelt? Börjar tankespår men orkar helt enkelt inte tänka dem… Flurrar i mina föreställningar. Tänker att jag för egen del tror alltmer på En förälskelsekärlek samtidigt, men att den kan omfatta flera om det är en delad upplevelse, som en triad, och då utan hierarkier. Men inte flera separata kärleksrelationer, tror det skulle bli hackigt för mig och enhet känns önskvärt. Skulle nog kunna växla, men den kraft som riktas i blick, kropp och förändrar världen i den andre tycks för mig inte kunna flöda i flera riktningar samtidigt.  Kanske är det bara en tillfällig idé påverkad av Lars Ahlins ord om kärlek. Men gives ej den fullständiga kärlek på alla plan som jag ändå envisas med att tro på, i vilken form och konstellation det vara månde, är det inte fy skam att exprimentera med olika attraktioner och omtycknader och möten… Förutom vänskapen, som står lika högt som något annat. Dock trött på distans och längtar efter tillit och intensitet, processer på liv och död…

summasommarum

Rörlighet. Omorganiseras, rekonstrueras, avformas, går runt, kommer tillbaka- andlighet, personer, känslor, inre rymd, neurotiska mönster… Frun har blivit särbo, tio år gammalt hångel och bekant har blivit ny ”fru”. Tio år gammalt ex har blivit potentiell vän och älskare i märkliga upplevelser i upplöst sinnesvärld, förunderligt starka men utan ”förälskelse”, utan önskan om inramning. Fyraårig relation har avslutats i oändlig kärlek, samma kärlek fortsätter, omvandlad, utan mål eller vilja. Njutbart nu. Med vackra människor. Ändå samma handikapp, ett förtroende som tar evig tid att snurra loss, i  humor, att tala, bli trygg i närheten på mer än ett plan samtidigt… Två nätter i besynnerlig närvaro… som kan vara vad som helst, vill inte använda ”bara”…bara vänner, bara sex, bara en natt, två… som funnes det ett självklart eftersträvansvärt mer. En vän som blivit fiende i sin värld, som är liten. Påminnelse om styrkan i det egna reviret. 15 000 kronor minus i kassan, utan bryderi. En ny bas, ett nytt hem, ett lugn. Och i det en nyfödd rastlöshet. Naturligtvis. ”Längtan efter att vara hemma här, längtan efter att vara på väg där. Begär efter ensamhet och kloster här och drift efter kärlek och gemenskap där!”  Ständigt pendlande, men i långsam rörelse alltmer från misär till livsglädje. Samtidigt som de runt mig krisar. Upphävande av egna egot men knockas av andras, inte längre rädd men…allergisk mot andras rädslor och där, likförbannat, ändå rädd…något har lossnat men något sitter benhårt. Funderar på att kasta mig på divanen, allt talar emot, men ändå? Men i det se igenom egot eller bara stärka det? Längtan att nå kreativitet utan motstånd, sluta träska tillbaka och leva en stund före döden…

Samtidighet

Röker och tar Theaninpiller och springer. Är inte det minsta harmonisk som är det enda jag vill vara… Pendlar mellan nästan-euforisk och nästan akut-deprimerande meningslöshet. Vill ha spänning, intensitet, resor, äventyr, älskare och nära döden upplevelser… Vill skapa ett fint lugn att sörpla i sig och vara i. Längtar efter ensamheten i skogen för att finna egen riktning och bottna i ensamheten som är beständig. Bävar för den ensamheten.  Tror jag känner mig levande. Men sorgsen. Samma känsla som i Spanien, blev så rädd när ångesten som jag trott mig lämnat någonstans efter vägen knackade på mitt i uppgången. Tills jag insåg att det måste vara så. Att det finns där. Också. Och livstrippade hela bussresan till Pamplona. Kär och kåt och lycklig i min ensamhet. Till Pixies; where is my mind och en Cohenlåt som jag inte förstår hur många gånger jag än lyssnar på den; Alexandra Dreaming.

Favorit i repris

Ska försöka skriva som om det var enkelt. Skriva fast ingenting kommer… Som om jag inte väntade på något. Blippat hela dagen. Det går inte. Är i någon mån lycklig. Ovan vid känslan och vill gärna tänka sönder det i vanlig ordning.  Men, nej. Helgen var underbar. Sagolik. Fukt, hetta, stillhet och en person jag inte träffat på tio år. En av de få som inte bara tänker utan gör. Är det dampet som gör det är det damp jag vill ha i mitt liv. Lekkamrater som förstår det väsentliga men inte det självklara. Istället för en eventuell fika tog vi en helg bortanför civilisationen, bära eller brista. Det bar. Mer liv i livet och mindre hinder. Hur svårt kan det vara. Jättesvårt. Och så enkelt. Tio år. En fin person, över förväntan. Sig lik alldeles, men en annan. Blev höga på livet, bastubad, kroppar, sex, björkris och en brygga. Samtal, närhet, en person som redan är inne fast man inte vet något…så märkligt. Osäkert men tryggt. Känner oriktad stark lust. Känner att tankarna bär. Känner en vilja till saker. En otålighet och en ro. Saknad. Knarkar Theanin och vill så väl… och existera som fan. Vad annat är värt att ta på allvar…

God Dekadens…

…Med mina mått mätt, en liten tid. Besökt Dekadance, varit med tre stycken på några dagar. Hånglat med en sexualdömd, knappt sovit under en vecka, druckit alkohol massa dagar i rad, dansat loss och kommer just från RFSU-kliniken. Första testet på tio år. Gratis och välfungerande… efter ett litet meddelande på facebook:

Hej du!
Tack för senast! Det var grymt!
Har ju inte ditt nummer å ville inte gå via X då jag har den trista plikten att informera dig om att jag tydligen har klamydia., suger verkligen. Tyvärr kan det vara så att du blivit smittad. Känns ruttet att deklarera detta på fejan,. Förlåt!!
Känner mig som en tonåring, ej i negativ mening. En sur kväll när jag balanserade över outhärdlighetens ruin av allt; snålheten i stan, Den högt älskade vars diskrepans mellan ord och beteende än en gång lika oförklarligt förvandlat en Big Bang, en möjlig värld, till ett svart hål i heteronormativitetens borg… som suger livet ur mig…alla djävlar som vill ha … Försökte tvångsnjuta med böcker i min ensamhet för att hålla andan…

 Då, plötsligt slet sig någon från sitt ”uppe i sitt”.  och vi for halvt uppgivna över världen till Debasers uteservering, där en utsocknes livsnjutare generöst drar med oss i sina ostockholmska energier som en tok-andemotsägelse till saker vi under dagen gnällt på. Drinkar, vackra bögar, usel musik, cigaretter, fjompdans, fiskmåsar och taxi i morgonljuset. Hade deklarerat bojkott av heterosex på grund av tristess och taffliga försök på den fronten, vilket han tog som en utmaning att motbevisa…och gjorde med bravur. Olika världar och språk, men ren vacker kåthet, en härlig natt, och morgon. Fint, hårt, sexigt, sensuellt i sköna rörelser och samspel utan tvekan. Varken mer eller mindre. Gick som i en amerikansk film dagen efter, leende, i slow motion utan en tanke på fortsättning, moral eller nojjor. Så enkelt, så svårt… okomplext som tusan. Tack unge man, lite klamydia var det definitivt värt… (Jag som alltid är übernoggrann) Faktum är att jag känner mig duktig. Frun och kära livskamraten från landet berömmer mig flitigt. I helgen ska jag på roadtrip med ett ex jag inte haft kontakt med på tio år.  Frikyrko- och radikalfeminismsexfientlighet -  away! Livet! Fast funderar ändå på om jag inte ska satsa på tjejer ett tag… Såg Henne idag…

Familjeformer

”Familjen är det aktviva elementet. Den står aldrig stilla, utan rör sig framåt från en lägre till en högre form i den mån som samhället utvecklas från ett lägre till ett högre stadium. Släktskapssystemen däremot är passiva. Blott med långa mellanrum registrerar de de framsteg, som familjen under tidens lopp gjort, och undergår blott då radikala förändringar, när familjen radikalt förändrats…” Morgan

…”likadant förhåller det sig med det politiska, juridiska, religiösa, filosofiska system överhuvudtaget”  Marx

Redrum

”Kärleken dör aldrig en naturlig död. Den dör därför att vi inte vet hur vi ska föra nytt vatten till dess källa, den dör av blindhet och misstag och svek. Den dör av sjukdomar och av sår, den dör av trötthet. Den blir sjuk, anlupen, men dör aldrig en naturlig död. Alla skulle kunna anklagas för mordet på sin egen kärlek.”

Anaïs Nin