Talade med en bekant med mera om krav i relationer, i kärlek. Han talade som om han var provocerande i sitt tal om att ha svårt för krav i relationer. Att vilja ha frihet. Vet ej vad jag förväntas säga men det känns alltid som ett tröttsamt arbete att vränga sig ur en kanske inbillad given motpartsroll i dylika samtal. När jag förväntas reagera på att en relation är radikal reagerar jag på att den likförbannat verkar alldeles för konventionell. Ändå måste jag studsa som en duracellkanin i varje samtal för att visa att nej, jag tycker inte du är hemsk, jag håller med och drar det ett varv till.
Hur som. Krav. Den bekanta med mera gick först loss om hur svårt han har för relationer på grund av krav i relationer. Men sedan att han inser att i verkligheten måste det finnas krav. I vardagen. I hans nuvarande kravlösa relation finns det till exempel krav på tid och fokus vilket verkar rimligt. Ja.
Men jag vill inte få ihop krav och kärlek. Visst, jag vill inte leva med någon som sticker ut ögonen på mig, trycker ned mig eller inte finns där. Men då ser jag heller inte kärleken, enligt min idé om den, där. Och utan kärlek ser jag inte vitsen med en kärleksrelation, det blir större minus då än egen ensamhet. Visst hoppas jag på respekt, tid och fokus… kommunikation, men om jag måste kräva det, är det då något värt? Och om det inte gives utan krav, är då inte relationen redan på väg in i dimman… Jo men om man har baaarn… Ja, vad? Krav på jämställdhet, krav på egen tid. Ja vad vet jag. Finns det inte en gemensam plattform, om egot tar över och man inte avlastar och vill ta hand om varandra ens där, inte ens om man pratar om det svåra… ja då kanske kärleken sinar. Det blir kanske ett krav ändå. Om vissa saker inte finns i en relation känns den inte önskvärd och då kan jag gå min väg. Alltså kräver jag saker i en relation. Nej. Jag älskar. Jag älskar någon som jag inte kan vara i en relation med för det får inte plats, men jag kan inte kräva det, skulle det givas skulle vi haft en relation, nu finns “bara” kärleken. Kan inte vilja något annat än det den personen önskar. Vill den gå upp i sina egna föreställningar, självupptagenhet eller kräver något jag inte kan ge, då kan jag inte följa med. Att kräva kravlöshet, hur blir det?
Hmm… Om kärlek kan vara kravlös, frivillig så kommer allt det andra också utan krav, tror jag. Önskemål har jag på min kära, inte krav. Vi jämkar, lämnar plats för egen tid, eget liv.
Ja. Tror på det. Kanske även frivilliga överenskommelser som är rörliga, går att omförhandla om de känns krävande…